LERA dåtid, de medverkande fick en bit lera var att göra en skulptur som handlade om ett minne de själv har eller en tanke om Ulleråkers historia.
AKVARELL OCH TUSCH nutid, först fick de gå ut och hämta valfria material från parken och naturen runtomkring i Ulleråker. De plockade pinnar, granris, gräs, löv med mera. Sedan målade de en känsla eller en tanke som handlar om nutid.
BERÄTTANDE framtid, vi vandrade omkring i Ulleråker till platser deltagarna valde ut och berättade något om sin plats. Vi besökte platser som känns mystiska men också platser som gav ett slut och avstamp till något nytt.

Projektet delades in till tre tillfällen och varje workshop inleddes med att deltagarna fick säga ett ord de associerar till när de hör orden Ulleråker – minne, efter som alla har olika bakgrund, känslor och tidsspann eller ålder varierade orden mellan dem. Konst, Psykiatri, Naturen, Hem, Sparris, Vatten, Hem, Kyrkogård, Träd och Ateljé. Under workshoppen fick de medan de arbetade med leran berätta om sitt ord och det minne de hade. T.ex. Psykiatri kom från en deltagare som var patient på Ulleråker under en tid i sin ungdom. Minnet om Sparris berättade en något äldre deltagare som mindes att det gick att på våren köpa sparris från odlingarna som patienterna tog hand om, de sålde bär, grönsaker och frukt till allmänheten. Deltagarna pratade mycket om naturens värde i området, att träden, odlingarna och parkerna är viktiga och att de oroar sig att det ska försvinna.

– Det är vackert här alla årstider, man plockar svamp på hösten, bär och frukter… på våren spirar ängen och sedan solrosorna!

Alla deltagare var medvetna om den nya stadsplaneringen och har följt det som publiceras i dagstidningen, en del hade varit på möten kring kommande byggnation. Kyrkogårdens stämning med skogen intill såg flera av deltagarna som vacker. Att den är avskärmad, lugn och harmonisk. En deltagare sa att det kanske blir konstigt att de ska bygga hus på alla fyra sidor om kyrkogården. Att den riskerar att blir en park för lek och rekreation istället för en minnesplats för de människor som har sin viloplats där.

När deltagarna hade gjort färdigt sina skulpturer pratade vi om vad de har gjort och vad deras skulpturer föreställer. Alla var mycket personliga och hade besjälat sitt verk med laddade minnen som de ville dela med sig av. Några av titlarna de gav sina verk var; Irrgångar och Venus av Ulleråker. Båda dessa handlar om ytan under, hur man kan finna saker om man gräver eller går runt i kulvertarna i området. En av deltagarna gjorde två figurer och skrev: “Jag har valt att skapa två figurer som är inspirerade av alla de olika människor som fick lov att bo och arbeta här i området för att deras familj inte hade möjlighet att sköta om dem. Då tog samhället över. Alla dessa öden inspirerar mig.”

Andra tillfället träffades vi för att måla med akvarell och tusch. Temat för kvällen var Ulleråker – Nutid och ordassociationerna var Vår, Träd, Tungt, Själar och Omvandling. Ute regnade det och passande nog är vatten en viktig komponent när man målar med akvarell. Deltagarna fick tio minuter på sig att gå ut i området och ta med sig valfria material från naturen eller annat de hittar. De kom in med gräs, äppelkvistar, granris, stenar mm. Med dessa material fick de sedan experimentera på stora fina akvarellpapper. De kom igång med rasande fart och färgen stänkte!

”– Äpplet symboliserar frukten men den symboliserar även äppelträdgården
som finns i Ulleråker. På våren blommar den trädgården som en saga. ”

Samtalet vi hade när vi åt soppa under pausen handlade också om nuet, hur det ser ut nu,  att det redan nu syns att byggnationen har börjat och dragningen av avloppssystemet påverkar områdets tillgänglighet men att det är spännande att få se lite ner under jorden. Trots att det inte är någon psykiatrisk verksamhet i Ulleråker idag bär flera av deltagarna minnet med sig. Att det finns en stämning av oroliga själar och en stark närvaro av historien. Två av deltagarna som båda har bott i Ulleråker många år minns att det fanns en enkel gunga i ett av äppelträden nere i trädgården. Den finns med i en av målningarna och han som målade den minns att det fanns en grop under den, spår av många barnfötter som tagit fart och hoppat av i farten.

När vi pratar om området handlar det mesta minnena och känslorna om områdets östra sida av Ulleråkersvägen och Lägerhyddsvägen. Om oron av att den gamla sidan ska försvinna och förstöras. Vi tittar på olika kartor på Ulleråker, dels historiska kartor från olika epoker men också de skisser som visar en vision av den nya stadsplaneringen. Där kan man vi konstatera att den huvudsakliga utvecklingen kommer att bli på västra sidan om vägen.

Den tredje och sista workshopen handlade om Ulleråker – Framtid. Vi samlades i hakas ateljé och tittade på kartorna igen och alla fick visa vilken plats de ville visa gruppen. Alla sa sitt associationsord som inspirerades av Ulleråker – framtid. Avsked, Vattentornet, Skogsdungen, Parkbänkarna, Eken och Korsnäbb. Vi började med att gå till den västra sidan Skogsdungen, till ett skogsparti bakom den slutna anstalten med höga muren. Vi stod stilla i den snåriga skogen. Luften fylldes av ljudet av gnisslande cyklar, lastbilar, trafikstockningen av axande bilar vid stora korsningen. Trädes sus, fåglar, barnskrik från förskolan. En intensiv och tjock ljudmassa växte ju längre tid vi lyssnade. Vi berättade om att detta är en av de platser som är tänkt att bli en plats för hundratals bostäder. Vi fortsatte vår vandring tillbaka in på området och gick över platsen där “höghuset” hade stått. Lerig jord och tistlar växte där när vi kryssade över jordplätten. Flera av deltagarna berättade och visade var akutintaget hade varit, innergården och andra anekdoter de mindes från tiden då huset stod där.

”-De där gula husen där borta har stått här, vid infarten. De har flyttats och sparats!”

Vi besökte Vattentornet och en deltagare berättade om Korsnäbbar, en fågel som hon ofta har sett där. Ett av hennes stora intresse är naturen och fågellivet. Vi stannade upp och såg ner på dungen med lärkträd och stället där pizzerian stod innan den revs. Flera röster hördes om att det var bra att träden fick stå kvar, de är stora och vackra. Sedan gick vi söderut till ett av husen som är en del av Stormen, dit patienter kom akut men nu är det bostäder i de flesta av husen. En av deltagarna som ville sätta punkt och ta nytt avstamp för att komma vidare i livet i en ny stadsdel lade en vacker ros vid ingången till det hus där hen bodde förut. Denna ceremoni banar väg för en ny framtid om än inte i Ulleråker men ändå ett viktigt farväl. Sedan gick vi till Lindparken som ligger i mitten, omgärdat av de gamla psykiatriska husen. Uppsalakonstnären Istvan Varga har gjort skulpturerna mitt i parken. Vi samtalade om vad den föreställer och om de omkringliggande stenblocken tillhör gestaltningen. På andra sidan parken kan man Medicinhistoriska museet som också har en psykiatrisk avdelning på andra våningen. Vi är imponerade av hur stor kunskapen är om området och de olika husen som finns där. De som har anknytning till Ulleråker intresserar sig för dess historia och har mycket att berätta.

“Den handlar om där det planlagda och konstruerade möter det organiska och kaotiska. Om betong och rötter, om näring som smyger sig in. Om att det saknas en konstruktionsritning över Ulleråkers gamla kulvert. Om mystiska nattliga väsen bortifrån kyrkogården till.”

Vi promenerade sedan till en ek som har en parkbänk omkring sig, den står på södra sidan i höjd med Kronparken i ett område där fastigheter har rivits och bara delar av grönområdet skvallrar om en svunnen plats. Eken är relativt ung, gissningsvis runt 70 år och har redan en vacker rund krona. När vi i gruppen beklagade oss om ekens framtid berättade en av deltagarna som arbetar med stadsutvecklingen att trädet ska stå kvar! Den står precis där det framtida torget ska planeras att bli och skisserna har kommit att anpassas efter just denna ek. Torget ska byggas på sånt sätt att den får stå kvar och att mängder av de träd som fälls i området är tänkta att återanvänds till att bygga sittbänkar och andra fasta installationer. Träden får alltså vara med i en del av framtiden. Det tyckte alla i gruppen var positivt. Vi fortsatte vår vandring till andra hörnet, på norra sidan av samma fält där det en gång har stått hus. Inne bland träden finns en plattsättning, parkbänkar och gatlampor kvar. Som en hemlig historisk fredad zon för människor som vill sitta på en perifiell plats vid sidan om. Den är inte direkt undangömd men skapar en marginal till det offentliga rummet lite längre bort. Vi samtalade om behovet av dessa platser och hur svårt det är att skapa dem, de uppstår spontant. Att gå och prata skapade tillfällen för oss att bekanta oss med varandra om workshopen, hur det är att målmedvetet söka upp platser som väcker minnen och känslor. Att gåendet, att ta sig tid ger en känsla av att höra till och skapar identitet.

Efter maten i hakas ateljé gick vi en kort rundvandring i husets källargångar. Tittade in i de olåsta rummen och funderade vilken typ av användning de kan ha haft förut. Man kan se att de har haft flera olika syften och att tiden sätter spår i form av färglager, metallbeslag och annat. Vi samtalade också om parken utanför Hospitalet eller Vingmuttern som den också kallas. Parken anlades 1909 och träden som står där är ståtliga gamlingar idag. Om man jämför gamla fotografier med hur det ser ut idag så är kanske utsikten över ängarna nere på andra sidan Fyrisån den mest påtagliga. Träden ramar in utsikten och ger området en lummighet och svalkande skugga heta sommardagar. Och blir sagolikt vackra frostiga vinterdagar.

”- Jag är rädd att historien glöms bort, att den försvinner med allt det nya. Det borde sättas upp ett minnesmonument eller en stor staty för att hedra de som levde och arbetade här. Vi får inte glömma! ”

Det vi kan konstatera är att de människor vi mött under workshopen och förarbetet till den är att Ulleråker är en plats med själ. Deltagarna i workshopen har stort intresse av skapande, konst och platsens historia. Deras engagemang har varit givande och närande. Långt ifrån alla som vi har träffat under året då projektet pågått har velat vara med i vår workshop. Tanken på att använda sig av den konstnärliga dialogen och skapandet har känts allt för påträngande och främmande att de istället har kommit förbi vår ateljé andra tillfällen. Över en kopp kaffe har de haft möjlighet att berätta och visa sitt engagemang genom samtal. De har bidragit med sin kunskap och sitt synsätt på Ulleråker på sina villkor och förmåga. Måhända kan en del verka lite stukade men de har en otrolig värme och en stark vilja att bevara och hedra historien så att den kan få finnas kvar. Då vi påbörjade projektet ville vi att vi skulle nå så många som möjligt, att alla ska kunna delta och känna sig inkluderade, på sitt sätt. Det hoppas vi att vi har lyckats göra.

När vi under projektet har pratat om hur deltagarna tror att andra ser på dem som bor i Ulleråker så har samtliga sagt att det finns en klar definiering och det skapar reaktioner hos de som frågar om var de bor eller arbetar. Om det har funnits, eller i visst mått fortfarande finns rykten och förut fattade meningar om Ulleråkerbor som konstiga och udda så ser de sig själva mer som att deras historia är en tillgång som skapar samhörighet. En av rösterna har berättat: “– Ulleråker ger en sådan udda fågel som mig plats, jag får vara den jag är här.”

—————

Tankar om projektet Hålla Kur med haka
Katarina Sundkvist Zohari och Helena Laukkanen. Konstnärliga ledare sammanfattar sina reflektioner om den konstnärliga dialogen med deltagarna och de egna utforskningarna av Ulleråker.

Att genomföra en medborgardialog genom ett konstnärligt undersökande av en plats kan vara att undersöka ett område utan att veta vad man ska hitta. Möjligheten att med öppet sinne kunna ta del av människors funderingar, skapandeprocesser och erfarenheter och varsamt leda tankar framåt.

Man kan tänka sig att offentliga möten som anordnas lätt kan handla om parkeringsplatser, serviceinrättningar, dagis och skolor, medans ett konstnärligt projekt blir intimare, att känslor och minnen kommer fram från platsen, individuella och personliga men viktiga för dem som bor i ett område.

Genom konsten kan man också nå andra människors tankar, kanske de som inte kan ta till sig ingenjörsritningar eller offentliga texter. Olika människor ser olika värden i en plats, vissa kan ha känslor kring platser som inte tas med i en stadsplanering. Men skulle kunna ge en fördjupad identitet och profil om den lyfts fram som en komponent i utvecklingen av platsen. Vi tror att det kan ge mer genuinitet och hemmakänsla redan från början då nya idéer och byggnationer kan kännas lite väl nya och främmande.

En konstnärlig process måste få ta tid, där kan det tillåtas att även ta små saker på allvar. Att kunna utveckla tankar som kanske inte får plats i stora processer såsom bygget av ett nytt bostadsområde.

En av svårigheterna i ett skapande kan vara att veta när man ska sluta, när är det färdigt, när är det nog. Konstverket/kreationen kan bli överarbetat. Kanske kan man ha den tanken med i en stadsplanering också, när blir det överarbetat – överbelastat. De udda platserna, de icke ordnade, hemliga skrymslen måste också få finnas. Platser där det finns plats för den egna fantasin. Kaos och ordning skapar dynamik.

I det här projektet har vi uppfattat att den kan finnas perifiella platser som i en utomståendes ögon kan te sig oviktig, men där människor ändå kan ha gemensamma minnen, generationer kan ha haft den som sin hemliga plats, en dunge, en sten eller en oansenlig bortglömd parkbänk. En hemlig plats som alla vet finns. Obetydlig men ändå viktig.

Det vi också slås av i det här projektet är hur öppna deltagarna varit i sina historier, det har varit ett privilegium att få vara med. Naturen och träden har återkommit i diskussionerna, vikten och känslan kring naturen runt omkring i området. Minnet av ett träd. De stora gamla träden som också påminner om tiden, om historien. Hospitalets historia är nästan oundviklig att beröra, tanken på de människor som har befunnit sig där förr, de scener som har utspelats, det ger platsen en särprägling och en tyngd.

// Katarina Sundkvist Zohari & Helena Laukkanen, Ulleråker 2019