Med mina tidigare kartliknande teckningar av mönster i landskapet i bakhuvudet lägger jag plötsligt märke till fläckar av jord som tinat fram i snön. Jag målar dem och ser att de liknar en kartbild av kontinenter, men inte såsom kontinenterna ser ut idag.
Jag målar ett hus omringat av en häck med tujor, som ett stelt men levande staket. Jag fortsätter att måla åkrar som möter oregelbundna former av vatten och vill plötsligt göra en närbild av is som smälter. Det liknar också en kartbild när det är klart. Kors och tvärs går motiven och formspråket men alla bär spår av mönster och former som uppstår i landskapet. En del tydligt skapade av människan och andra har uppstått mer naturligt. Där finns en pågående förändring.
Jag vill göra tredimensionella former som motsvarar formerna av jord och vatten i målningarna och gjuter av bitar av marken utanför ateljén.
Det känns som en hanterlig bit natur som man kan titta på och ha hemma. Lite som trädgården med tujahäcken som också är en avgränsad bit natur. Kontrollerbar.
Kartor, gränser, kontroll, förändring.
Jag har lärt mig ordet antropocen den här hösten och inser att uppdelningen mellan natur och kultur inte längre existerar, eftersom vi människor påverkar jordens klimat. Snö som tinar, vatten som stiger är spår som människor gör.
